Författaren

Therese Renåker

När jag var åtta år gammal skrev jag för första gången i en ”Mina vänner-bok”. På frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” plitade jag lika mödosamt som självklart ner ordet Författare. Jag vet än idag inte hur det kom sig att jag skrev just så, det var inget plötsligt infall, men inte heller något jag funderat på. Det var självklart. När mina jämnåriga vänner fnös och fnittrade och tyckte att det inte var något ”riktigt jobb” stod jag handfallen, rådlös, förvirrad. Det fanns som ingenting annat.

När jag tio år senare skulle välja program till universitet hade jag i skolans och livets menageri lyckats gömma undan min önskan så långt in i hjärtat att den inte längre nådde upp till medvetandets nivå. Alla dessa val, alla dessa program och framtida yrken, alla lika omöjliga, lika ointressanta, otänkbara. Jag lyckades till syvende och sist vaska fram två, två alternativ som inte kändes helt omöjliga. Journalist och informatör. Jag valde det sistnämnda. Så här i efterhand är ju valet fullt begripligt, jag fick ju i alla fall skriva… Men där och då var sikten lika grumlig som i en syrefattig, övervuxen damm.

Jag utbildade mig till informatör. Jag intervjuade, återgav människors och företags åsikter, tankar och idéer. Internkommunikation, strategi- och förändringsarbete blev mitt fokus. Jag startade mitt första företag när jag var 25 år och har haft alla olika företagsformer sedan dess. Jag har jobbat åt privata företag, åt kommun och landsting. Allt för omväxlingen, allt för friheten. Jag lånade ut min röst åt andra.

Strax före millennieskiftet blev min mamma sjuk, cancer, och livet ställdes på ända. Mamma var frisk i omgångar men cancern kom envist tillbaka och 2008 somnade mamma in. Hennes sjukdomsresa blev också min resa. Utöver att jag fick en djup förståelse för kropp, hälsa och sjukvård, insåg jag också att livet är oerhört kort, att nuet är allt vi har att leva i, att hälsan är en förutsättning för livet så som jag vill leva det. Jag utbildade mig till kostrådgivare och näringsterapeut, gick vidare till att utbilda andra, blev lärare och föreläsare, med specialområde hormoner, kvinnors hormoner i synnerhet. Jag delade med mig av andras kunskap. Jag fortsatte att låna ut min röst åt andra.

2014, i mitt själsliga hem i Skagen, Danmark, startade jag så min blogg. En blogg i mitt EGET namn, thereserenaker.se. Med andan i halsen och upprymdhetens fjärilar i magen gav jag för första gången luft åt min egen röst, åt det JAG ville säga. Jag öppnade dörren och släppte ut mitt hjärta, min syn på världen, mitt jag. Människor sade, Therese, du borde skriva en bok… Och jag tog ett djupt andetag.

Nu har jag gjort det, nu har jag skrivit en bok, min första. Nej, det blev ingen hormonbok för er som önskade det, åttaåringen i mig vägrade kompromissa en enda dag till. Är du författare?, frågade åttaåringen. Ja, jag vill ju vara det, svarade jag. Var då den författare du vill vara, svarade åttaåringen. Skriv det som den författaren vill skriva, sade hon. Jag gjorde som hon sade. Det blev en roman. Om kärlek. Mata inte skuggorna heter den. Det tog fyrtio år, idag är åttaåringen i mig nöjd, jag är lycklig, hjärtat är fritt och jag lever drömmen.

För precis så är det, jag har aldrig slutat tro på dem, drömmarna. Jag tror på drömmar, mina drömmar, dina drömmar, allas våra drömmar. Därför skriver jag idag. Därför skriver jag imorgon. Därför har jag startat ett eget förlag. Ett förlag för oss som tror på drömmar.

Foto: Matilda Wik